Nu är vi en bit in i det nya året och jag har hunnit tappa all motivation. Jag brukar hålla en positiv ton i min blogg och vill gärna formulera mig så att det blir kul att läsa, men varför hålla uppe en fasad i min egen blogg (som ingen annan ens läser)?
När 2018 startade kände jag ett sånt enormt hopp för framtiden, diskuterade drömmar och planer med Robin, startade nya vanor, satte upp mål (inte direkt nyårslöften utan bara grejer jag önskar få ut av året). Det var första gången på flera månader som jag kände någon form av driv alls.
Som jag nämnde så är det drivet nu borta (surprise!) och jag är tillbaka där jag alltid hamnar; i någon form av håla av hopplöshet. Jag känner mig så fuktansvärt låst i min livssituation och i mitt huvud. Jag kommer ingen vart och vet inte heller hur jag skulle försöka ta mig någonvart. Jag antar att det är min mentala ohälsa som spökar men samtidigt så har jag väldigt sällan ångestattacker numera. Istället känner jag väldigt svag ångest mest hela tiden, eller vet inte ens om man kan kolla det ångest, det är mer en känsla av oro och rastlöshet och oförmåga att hitta en "säker" plats. Jag kan gå från rum till rum i lägenheten för att försöka hitta "rätt" känsla så att jag kan slappna av där och känns inget rum "rätt" så kan jag inte slappna av.
Den här känslan av att leta efter "säkerhet" spiller också över i aktiviteter jag gör. Jag funderade härom dagen över varför jag inte tycker om att se på film och kom fram till att jag bara inte tycker om att se på nya filmer. Gamla filmer som jag sett hundra gånger går bra för att dom är "säkra". Det driver Robin galen att jag aldrig vill se något nytt. Men tanken på att se en film där jag inte vet vad som kommer hända gör mig orolig, eller snarare det faktum att jag inte vet hur jag kommer reagera eller vilka känslor jag kommer känna under filmens gång. Det mesta i mitt liv just nu styrs av att jag måste ha kontroll över mina känslor. Jag kan i princip inte göra någonting alls för att jag är rädd att jag kommer känna känslor som jag inte förutsett.
När 2018 startade kände jag ett sånt enormt hopp för framtiden, diskuterade drömmar och planer med Robin, startade nya vanor, satte upp mål (inte direkt nyårslöften utan bara grejer jag önskar få ut av året). Det var första gången på flera månader som jag kände någon form av driv alls.
Som jag nämnde så är det drivet nu borta (surprise!) och jag är tillbaka där jag alltid hamnar; i någon form av håla av hopplöshet. Jag känner mig så fuktansvärt låst i min livssituation och i mitt huvud. Jag kommer ingen vart och vet inte heller hur jag skulle försöka ta mig någonvart. Jag antar att det är min mentala ohälsa som spökar men samtidigt så har jag väldigt sällan ångestattacker numera. Istället känner jag väldigt svag ångest mest hela tiden, eller vet inte ens om man kan kolla det ångest, det är mer en känsla av oro och rastlöshet och oförmåga att hitta en "säker" plats. Jag kan gå från rum till rum i lägenheten för att försöka hitta "rätt" känsla så att jag kan slappna av där och känns inget rum "rätt" så kan jag inte slappna av.
Den här känslan av att leta efter "säkerhet" spiller också över i aktiviteter jag gör. Jag funderade härom dagen över varför jag inte tycker om att se på film och kom fram till att jag bara inte tycker om att se på nya filmer. Gamla filmer som jag sett hundra gånger går bra för att dom är "säkra". Det driver Robin galen att jag aldrig vill se något nytt. Men tanken på att se en film där jag inte vet vad som kommer hända gör mig orolig, eller snarare det faktum att jag inte vet hur jag kommer reagera eller vilka känslor jag kommer känna under filmens gång. Det mesta i mitt liv just nu styrs av att jag måste ha kontroll över mina känslor. Jag kan i princip inte göra någonting alls för att jag är rädd att jag kommer känna känslor som jag inte förutsett.
Sååå, jag spelar mest Farm Heroes eller sudoku, ser på tv-program jag redan sett, tittar på youtube-videos jag redan tittat på, duschar i mörker, läser böcker jag redan läst och går aldrig ut.
Förutom när jag går till jobbet (som jag fortfarande tycker om jättemycket trots min hjärna!) så är jag helt låst här hemma i lägenheten. En lägenhet som är för dyr vilket stressar mig och som ligger i en stad jag inte vill bo i och där jag inte har några vänner. Fast även om jag bodde i en stad med vänner så vet jag inte om jag skulle lyckas gå ut.
Vad är jag rädd för med att gå ut då??? Vet inte. Det känns jobbigt och osäkert. Ute känns inte som en "rätt" plats. Lite lättare när det är sol men det är det ju ca aldrig. Jag har även svårt för att visa mig utan smink för att jag inbillar mig att alla kommer tycka att jag ser fruktansvärd ut. Inbillar mig också att det kommer synas hur ca 0% put together mitt liv är om jag inte gömmer mig under smink.
Förutom när jag går till jobbet (som jag fortfarande tycker om jättemycket trots min hjärna!) så är jag helt låst här hemma i lägenheten. En lägenhet som är för dyr vilket stressar mig och som ligger i en stad jag inte vill bo i och där jag inte har några vänner. Fast även om jag bodde i en stad med vänner så vet jag inte om jag skulle lyckas gå ut.
Vad är jag rädd för med att gå ut då??? Vet inte. Det känns jobbigt och osäkert. Ute känns inte som en "rätt" plats. Lite lättare när det är sol men det är det ju ca aldrig. Jag har även svårt för att visa mig utan smink för att jag inbillar mig att alla kommer tycka att jag ser fruktansvärd ut. Inbillar mig också att det kommer synas hur ca 0% put together mitt liv är om jag inte gömmer mig under smink.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget mer än att bara få ut lite tankar. Jag känner en sån enorm längtan efter förändring och att få vara någon annanstans (vet inte var tho) och om jag uttrycker det i text så kanske jag kommer ett steg närmare.
Jag och Robin letar både nytt hem och nya jobb för att försöka starta igen men det är inte så lätt att få varken lägenhet eller jobb. Men vi försöker.
Jag läste några gamla inlägg här på bloggen ifrån när vi först flyttade hit till Trollhättan 2016 och de inläggen är så fyllda av hopp. Jag skulle börja mitt nya liv i egen lägenhet , skulle starta köksträdgård och baka, dricka vin och njuta av vuxenlivet. Antar att jag lyckades med lite av det, jag odlade massor på balkongen i somras och bakade en del bröd. Men har fortfrarande inte lyckats hitta långvarig glädje. Förutom Robin då, utan honom hade jag nog inte funkat alls.
Tänker ägna resten av februari åt att försöka hitta motivationen igen, sen får vi se. Jag vill att 2018 blir året då jag börjar drömma igen. Jag vill ha önskningar och mål och en vilja att göra något alls. Känna hopp och längta.
Jag och Robin letar både nytt hem och nya jobb för att försöka starta igen men det är inte så lätt att få varken lägenhet eller jobb. Men vi försöker.
Jag läste några gamla inlägg här på bloggen ifrån när vi först flyttade hit till Trollhättan 2016 och de inläggen är så fyllda av hopp. Jag skulle börja mitt nya liv i egen lägenhet , skulle starta köksträdgård och baka, dricka vin och njuta av vuxenlivet. Antar att jag lyckades med lite av det, jag odlade massor på balkongen i somras och bakade en del bröd. Men har fortfrarande inte lyckats hitta långvarig glädje. Förutom Robin då, utan honom hade jag nog inte funkat alls.
Tänker ägna resten av februari åt att försöka hitta motivationen igen, sen får vi se. Jag vill att 2018 blir året då jag börjar drömma igen. Jag vill ha önskningar och mål och en vilja att göra något alls. Känna hopp och längta.
Mentalohälsa,
depression,
ångest,
